Åååååska

Det åskan och blixtrar. Vi är hemma i radhuset. Och jag njuter lite – jag gillar åska när jag känner mig utom fara… Så kommer jag på…. Den där gången för fyra år sedan, när jag var ensam med barnen på landet.
Hur jag insåg vidden av ansvar – att ha eget ansvar för två fantastiska barns möjlighet till överlevnad om tex huset börjar brinna. Hur jag la ner Pippilotta i babyskyddet, tog på mig skor och kläder, hade bilnyckeln tillhands, redo för snabb flykt om vi skulle behöva.

Fortfarande är ansvaret stort, men jag tänker inte på det heeeela tiden. Fast. Jag tänker på det när jag tänker att jag orkar inte hålla på med 5:2 och träning – jag är deras enda förälder, för deras skull ska jag försöka vara så frisk som möjligt under resten av mitt liv, jag tänker på det när de rusar runt på parkeringen, utökar sina respektive repertoarer i poolen – ska de drunkna? – eller när jag funderar på hur mycket vindruvor vi ska tillåta oss äta.
Högt och lågt. Men man kan inte gräva ner sig för djupt i ansvar och risker samtidigt som man inte kan blunda för det helt.

Finaste barn – mitt största ansvar och viktigaste beslut!

Annonser

One thought on “Åååååska

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s