får sälar plats i mikroskop?

Gullgossen frågar lite mer detaljerat nu när vi läser boken om mamman som längtade efter brn och åkte till klinik…

 Såg du  pappafröna när du fick presentsäden?

– Jag fick aldrig hålla i presentsäden.

Men var var den då?

– I en speciell sorts frys – din frys var i Århus och Pippilottas i Köpenhamn.

 – Men fick du hålla i SÄLARNA? (lite otåligt)

 – Vilka sälar?

 – Sälarna som simmade och kom fram till ägget och VANN! Pappafröna alltså! 

– Sädescellerna? Nä de nej de kan man inte se…

 – Man kan ha mitt stora förstoringsglas kanske? 

– Nä man måste ha mikroskop

– Hur gammal är man när man får ett sånt? (har slutat fundera på SÄLAR och börjat fundera på allt man kan göra med mikroskop…) 

Äntligen ett konkret steg framåt!

Ur Svenska Dagbladet idag:

Singlar ska få insemineras

Människors lämplighet som förälder avgörs inte av om man lever i en parrelation. Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna vill därför att lagen ändras så att ensamstående kvinnor får tillgång till assisterad befruktning. Det skriver Kenneth Johansson (C), Mats Gerdau (M) och Barbro Westerholm (FP).

FOTO: JESSICA GOW / SCANPIX

Längtan efter barn är en stark drivkraft. Att bli förälder är för många en av livets största höjdpunkter. Oavsett hur familjen ser ut innebär barn både glädje och prövningar, men framförallt ett stort ansvar. Alla barn förtjänar en bra start i livet med en trygg uppväxt. För oss är det självklart att alla frågor som rör barn ska ta sin utgångspunkt i vad som är bäst för barnet.Vi har kommit långt i Sverige med en familjepolitik som förenar valfrihet och jämställdhet, samtidigt som alliansens politik innebär att vardagspusslet underlättats för familjer runt om i hela landet. Vi fortsätter att utforma en politik för en verklighet där familjer kan se ut på många olika sätt. En aktuell fråga är den om regelverket kring assisterad befruktning och hur det påverkar människors möjlighet att få barn.

Alla föräldrar har ett individuellt och gemensamt ansvar för sina barn. Ett ansvarsfullt föräldraskap bygger på förmågan att ge barnet kärlek, trygghet och omsorg. Detta gäller oavsett om man uppfostrar sina barn tillsammans i ett förhållande eller om man av olika skäl är ensamstående förälder.

Det finns många barn i Sverige i dag som lever med ansvarsfulla ensamstående föräldrar som ger dem en trygg och kärleksfull uppväxt. Vi är övertygade om att människors lämplighet som förälder inte avgörs av huruvida man lever i en parrelation eller inte.

Trots detta görs det i nuvarande svensk lagstiftning skillnad mellan pars och ensamståendes möjligheter att bli föräldrar. I dagsläget tillåts inte assisterad befruktning av ensamstående kvinnor. Enligt lagen får sjukvården endast utföra detta om kvinnan är gift eller sambo. Följden har blivit att många svenska kvinnor valt att söka sig utomlands för att få hjälp med att få barn. Det är en direkt konsekvens av en lagstiftning som nu behöver förnyas.

Vi menar att politiken behöver ta sin utgångspunkt i att familjer är olika med varierande behov och livsmål, men med samma grundläggande värde. Det är en central utgångspunkt i en tid då skilsmässor och uppbrott är vanliga. Det ställer höga krav på en lagstiftning som utgår från människor och att barnens behov blir tillgodosedda oavsett hur familjen ser ut. Lagen borde stödja ansvarsfulla vuxna som vill ha barn, inte lägga krokben för dem.

Samtidigt är vi medvetna om att frågor om assisterad befruktning är komplicerade och rör i grunden djupliggande uppfattningar om familjer och barn. Det handlar om överväganden som kräver reflektion och eftertanke, och partierna i alliansen har kommit till olika slutsatser i denna fråga. Vi har stor respekt för detta.

Vid en sammantagen bedömning anser vi dock att man inte kan göra en juridisk åtskillnad mellan familjer som består av en eller två föräldrar på det sätt som görs i dag. Dagens regelverk riskerar även att uppfattas som ett indirekt ifrågasättande av ensamstående mammors och pappors förmåga att ge sina barn en bra uppväxt. Adoption är tillåtet för ensamstående, och det finns heller inget som hindrar ensamstående från att skaffa barn på andra sätt än genom assisterad befruktning. Därför anser vi att det är inkonsekvent att tillåta assisterad befruktning för par men inte för ensamstående.

En av de sista lagarna som S-regeringen lade fram för riksdagen före maktskiftet 2006 var Lagen om genetisk integritet och där slogs fast att assisterad befruktning endast får utföras om kvinnan är gift eller sambo. Efter den fördjupade analys som vi därefter gjort är tiden kommen för att också se de många ensamstående barnlängtande kvinnorna.

Mot denna bakgrund menar vi att det nu är dags att ändra lagstiftningen. Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna kommer därför i dag att föreslå i riksdagens socialutskott att regeringen skyndsamt ska inleda lagstiftningsarbete i syfte att ensamstående kvinnor ska få tillgång till assisterad befruktning.

KENNETH JOHANSSON (C)

ordförande i socialutskottet

MATS GERDAU (M)

ledamot i socialutskottet

BARBRO WESTERHOLM (FP)

ledamot i socialutskottet

jobbar hemma – fyndar…

Förra veckan när jag jobbade hemma fyndade jag två par stövlar på Vagabond outlet.

I helgen gick det hål på knät ett par byxor till – så nu har jag två hela byxpar och två med hål på knäna… Så det blir en lunchtur till H&M i förorten nu…

 

Hur det går att jobba hemma? Om jag hade jobbat för Femmis så hade jag verkligen gjort ett bra dagsverka nu – har lagt de senaste timmarna på att reda ut saker för årsmöte, styrelsemöte och diverse andra småsaker. JObbet då? jo jag har faktiskt styrt upp lite jobb där med – men det får bli lite mer action på den punkten efter lunch-shoppingen…

luften går ur…

Jag brukar vilja se till att vi träffar andra barn på helgen – minst en gång iallafall. Men det verkar inte funka så bra – det är verkligen sjukmånaden… Förr-förra helgen skulle kompisafamiljen komma och kolla mello och sova över – men de blev sjuka. Så vi bokade om till denna helg – och de blev sjuka.

Vi skulle iallafall träffa en annan kompis ikväll – men nu var hennes mamma magsjuk… BLÄHÄ!

Vi har haft en bra helg – men jag hade så sett fram emot båda dessa träffar… Mello-träffen för att jag så sällan hinner prata med M#C – föräldrarna. Och för att barnen burkar ha kul tillsammans. Och träffen idag lika mycket för Gullgossens skull som för min. Han och E gillar att leka tillsammans – och gillar mamman.

Ja tror det kanske blir ett bullbak för att peppa upp stämningen. Eller kanske pizza till middag – det skulle ju vara mysigt…

mina fina fina barn med 4 timmar mammatid

Middag med mammagrupps-mammorna ikväll. Även om jag har mormor och morfar nära och de älskar att ha barnen hos sig, så vill jag inte att barnen ska bli barnvaktade för ofta. Så jag hade bestämt mig för att barnen följer med – jag stannar så länge det funkar.

Vi kom lite innan sex, barnen fick makaroner och köttbullar under tiden mammorna trillade in en efter en. Vi hade med oss gummibjörnar och popcorn – viktigt med fredagsmys – men också att planera kvällen med hjälp av kända hjälpmedel. Pippilotta har ju inte så mycket koll på att vi ska bort och inte vara hemma, men Gullgossen vill ju diskutera saker, är lite blyg och måste få vänja sig vid sådana saker. Efter middagen lekte de själva med en servis, hoppade ner från soffan på saccosäckar och tittade på tv. Kom och pratade med oss mammor. Gullgossen kom ibland och viskade att det fanns för lite leksaker, och då gick vi ner till barnrummet och hämtade upp nåt, och så fortsatte de leka. Gullgossen dukade fram till efterrätten och engagerade sig i bakandet av hallonpajen.

Vi var kvar till 22.15 – lite gnälligt på slutet – men på totalen helt bra! Å vad fina de är. De kan leka själva, komma och prata lite och umgås, leka lite till och bara vara… och jag fick inte två (som jag hoppats på…) timmars vuxensällskap utan drygt fyra.

Nu tar jag ett glas vin – för det blev ju alkoholfritt för mig för att kunna köra hem med pippigullisarna. BÄSTA BARNEN!!!

 

men mamma tycker nog att det är ganska fint!

Vill bara påpeka att Pippigullmamman inte är en av de nätmobbare som nu fyller facebook med negativa kommentarer om Estelle.

Jag tycker att det var kul att det inte var ett förutsägbart namn som Kristina eller Ingrid eller Sibylla. Eller Askungen för den delen.

Tidigare inlägg var bara ett gulligt exempel på att Gullgossen hör allt de säger på radion i bilen och kommenterar det. Och tydligen inte har så stor aning om att det finns tjejnamn och killnamn…

working 9 to 5 (eller 9 to 11 iallafall)

Sedan Pippilotta skolades in på förskolan och jag började jobba har Giullgossen proklamerat att han faktiskt också kan jobba och att han vill följa med till jobbet.

Allt mellan flera gånger i veckan och en gång i månaden har han glatt, uppfodrande eller uppgivet gråtandes påpekat att idag, idag !, är det dags för jobbet!

Imorgon, vår lediga dag, ska jag gå på ett möte på jobbet. Det är sisådär viktigt att jag är med, men jag kände att det kunde vara det perfekta tillfället för honom att få följa med… Så imorgon lämnar vi syrran hos mormor och morfar, och gör ett försök med ett förmiddagsmöte, första mötet med en riktig arbetsplats, lite fika och spännade ensamtid med mamma (och mammas arbetskamrater och process-scheman…).

Kan själv!

image

Eller tycker iallafall det…. Behövde visst hjälp iallafall, men gullgossen har fortfarande knappt aldrig försökt ta på sig galonisar utan påstötningar….

Ber om ursäkt för superrosa fodrade galonisar – första året vi kör med sådana så det fanns inga att ärva och bara rosa kvar på rean….

Sparkling Afternoon Tea

Om man har få tillfällen att lyxa och därför vill vara säker på lyxig stämning, och har möjlighet att lägga lite drygt 400 på lyx, avkopping och flärd, DÅ ska man äta sparkling afternoon Tea på Grand Hotel. Chhmpagne, ett torn av mums och ett ganska smaklöst te.

KÄNSLAN! SMAKEN! LYXEN!

Ett torn kommer lastat

 

 

 

Trekantssnitt med skagenröra

Rulle med sotad kalv

 

Scones - smakar bättre än de ser ut

 

Dessertvåningen

Tiramisu-rulltårta med grädde och bär

Minisemlor

 

Pannacotta med kolakaka

Fest

För första gången sedan augusti 2007 har jag dansat så jag svettas, har ont i fötterna och har lite ring i öronen.

Det var förvånansvärt roligt – jag är ju inte precis vän med arbetsgivaren….

Underhållningen var dj men också live – jan Johansen…

image

tredje gången gillt?

Nämen så var det dags att gråta på jobbet igen… Jag visste att jag skulle göra det – mötet jag var kallad till kunde bara leda till gråt – jag tog på mig en kofta med fickor… så jag kunde ha min mascara i fickan.

Jag hade hört nån lite tråkig kommentar, på bakvägar, om mig från personalavd. Så jag skrev ett mail (*) till min peresonalman… och han kallade till ett möte idag.

Igen fick jag dra min historia. Igen grät jag. Summan av kardemumman? Jag fick fram min situation, jag punkterade de flesta av hans argument om hur företaget fungerar i teorin, och på nåt sätt så vet han ju nu iallafall hur min tid varit och vad jag är bra på….

Jag vet inte – det har inte lett framåt direkt men heller inte bakåt. Jag fick honom att erkänna att jag hade haft en större chans om jag hade haft en sponsor i organisationen eller en chef… Han sa ”nej” först men jorå – vi kom överens om att det var så.

Ja nu är det kanske slut på frustrationsgråten – jag är så ledsen för att jag har kastat bort 4 år av min karriär (och då menar jag inte karriär-karriär utan möjlighet-till-givande-jobb-karrär) på det där företaget… Men nu är det slut på det – jag ska fokusera på den tjänst jag fått, lära mig så mycket som möjligt och hålla ögonen öppna för externa jobb.

(*) Mailet… långt och ointressant – mest för mitt eget minne… kan med fördel hoppas över…

Tänkte bara berätta min arbetssituation under 2009-2010-2011 så du kan förstå varför du upplever att jag ”hotade” med att sluta.

Jag kom tillbaka från föräldraledighet till Produktledning som produktutvecklare 1 september 2009. I juni 2008 hade jag blivit inplacerade som Produktchef (under min föräldraledighet) men eftersom företaget omorganiserade, gjorde sig av med*avknoppat företag* så minskade antalet tjänster och jag blev alltså produktutvecklare.

I september och oktober 2009 hade jag jobb att göra för kanske 70% av en arbetstid, efter det ca 50%-70% fram till april 2010. Jag bad om mer att göra hela tiden (LB var min chef). I april 2010 blev jag föräldraledig igen.

I juni 2011 ringde jag *annan personalman *  (under min föräldraledighet) och bad honom hjälpa mig ha utkik efter andra roller åt mig, eftersom jag förstått på *min ställischef* att det inte skulle finnas full beläggning för mig som Produktutvecklare – och eftersom produktutvecklare faktiskt inte var det jobb jag ville ha utan den nödlösning som skapats under en tid av neddragningar. *Annan personalman* sa att du var min personalman men eftersom vi aldrig träffats så var det ju svårt för mig att be dig om hjälp då – han sa att han skulle prata med dig.

När jag kom tillbaka 1 september hade jag INGENTING att göra. Jag hade under september och oktober ca 10 timmars produktutvecklingsjobb och hjälpte till med en offert i kanske 10 timmar. Detta var ju ohållbart. Jag pratade flera gånger i veckan med *min ställischef* , pratade med *avd chef, sälj* om de behövde hjälp med något på sälj (kopiera papper, offerter vad som helst), jag mailade *affärsstrategichefen* för att fråga om de behövde hjälp eller hade lediga positioner.

Jag tog två veckors semester i oktober – en var planerad sedan innan och en planerades snabbt. Jag resonerade att det var bättre för *företaget* att jag var på semester istället för att jag satt och surfade på aftonbladet hela dagarna – men visst var huvudanledningen att det skönt att åka till Rhodos.

I månadsskiftet oktober/november fick jag rollen som projektledare för *kundprodukt*-kvalitetsförbättring. Ett bra och utmanande 3 månaders jobb.

Fortfarande fanns inga produktutvecklar uppdrag att tala om.

Då (november) hade jag möten med *min avdelningschef* och *Sverige VD* och beskrev min situation – inget alls att göra, inga lediga tjänster att söka, en massa kapacitet och vilja att leverera – jag såg inte längre *företaget*  som en möjlig arbetsgivare – ingenstans fanns det någon som ville ge mig jobb.

*Min avdelningschef* ville jag också fråga om jag gjorde fel som inte tog tf på  Ls Produktchefs tjänst – om jag skulle ta det iallafall. Det fanns ju inga roller för mig i företaget – men jag ville vet lite mer om Ls roll innan jag tog den – jag hade tackat nej efter att L beskrivit frustrationen i sin roll, men jag funderade ändå på om det kanske fanns en annan bild. *Avdelningschefen* sa ”nej ta inte den – eller du kan fundera på det – men har du inte tänkt på ledarspåret? Jag behöver chefer som du!” Jo visst hade jag tänkt på ledarspåret – det var ju en anledning till att jag valde *företaget*. Ja men sitt lugnt i båten och vänta på omorganisationen var hans råd. Då kommer det att finnas bra roller för dig – med saker att bita tag i.

Jag hade möte med *sverige VDn*.  För att fråga om jag borde ta Ls roll, han som visste mer om *koncernen* – om den rollen skulle vara mer än en förvaltarroll. Han sa samma sak som *avdelningschefen* – om du bara väntar till omorganisationen så ska du se att du kommer hitta roller att söka som kommer passa din kapacitet och personlighet.

Så jag väntade. Och omorganisationen kom. Och jag sökte jobb. Och den 23/12 ringde *avdelningschefen* och sa att jag ju inte fick sektionschefsjobb men att jag skulle ta det lugnt – efter jul skulle allt ordna sig för mig.

Det var med de samtalen i ryggen jag gick in i intervjuerna. I vetskapen att produktutvecklingsrollen skulle försvinna, att min situation som jag haft med alldeles för lite jobb inte var något jag kunde stå ut med (jag gillar ju att jobba) men att  både *avdelningschefen* och *sverige VDn* hade försäkrat mig att det skulle bli slut på surfa-på-aftonbladet-tiderna och dags för riktiga utmaningar.

Man kan ju undra varför jag inte pratat med dig – men du har skapat dig ett rykte inom organisationen som går ut på att om man inte är nöjd med sitt jobb på *företaget* så kan man lika gärna dra. Och jag behövde verkligen inte hamna på någon shit-list hos personal. Allt jag vill är att få leverera något och att få ett utmanande jobb där det *företaget* investerar i mig (lön men också ett headcount) används till något som är värdefullt för *företaget*. Jag har verkligen jobbat för hitta saker att göra – jag har rotat runt i organisationen och trodde VERKLIGEN att *avdelningschefen* och *Sverige vdn* menade något med det de sa. Att det skulle bli dags för mig att få leverera på en utmanande roll.

Jag är fortfarande väldigt besviken på att allt jag jobbade för att erbjuda min kompetens och arbetsvilja används emot mig. Jag känner mig lurad av *avdelningschefen* och *Sverige vdn* – och vet att jag inte är det. De hade inte rätt att lova mig något – men efter att under hela min tid på företaget (för jag gjorde det redan 2007-2008) påtalat för chefer och HR att jag kan leverera så mycket mer än de roller eller den beläggning jag haft, så blev jag så glad – äntligen ville någon ha det jag ville leverera.

Ja jag vet inte vad din attityd hade varit om du suttit med 25 timmars beläggning under två månader – kanske skulle du tyckt att det var lugnt – men för min del så var det ett tecken på att om inget händer måste jag lämna *företaget*. Inte för att jag ville. Utan för att jag inte stod ut med att vara overksam. Allt jag vill är ju att få leverera men det enda *företaget* ville var ju att jag skulle sitta overksam (utom det 3 månaders uppdrag jag fick, men det skulle ju ta slut). Så kanske jag hotade. Jag hotade med att jag ville jobba. På *företaget*. Men om jag inte fick jobba på *företaget*, då ville jag jobba någon annanstans.

Jaja jag vet att det värsta man kan göra är att lämna saker ifrån sig i skrift – men jag pallar inte med att beskriva min 4-åriga frustration över att inte fått jobba till min kapacitet på ett möte. Men jag kan heller inte lämna det osagt.

Hjärtans fröjd

image

Hjärtkakor hade jag planerat av vi skulle baka.
Efter att ha dissat en hjärtformad kakform i silikon på IKEA, blev det individuella hjärtan utskurna enligt egengjord mall….
Vilken fest – vi tinade upp lite extra fisk, spontan bjöd in mormor och morfar på torskmiddag, bubbel och hjärtkakor. Bordet pryddes av Pippigullungarnas hjärt-pyssel från förskolan

en vanlig kväll

Idag fick vi göra nåt som Gullgossen älskar. Tömma askan.

Han går direkt fram, öppnar kaminen, tar fram spaden och ställer sig och väntar. Han skopar med otroligt lugn och utan att spilla eller göra stora askmoln ner askan i påsen. Han är FAKTISKT till hjälp.

Det är så roligt med en sån där som ska fylla fyra om några månader…  Han sågar och spikar och tänker ut uppfinningar han ska göra (en lamprobot har vi jobbat på idag få jag ska slippa stå på en stol och byta lampor). Han behöver lite hjälp med att hålla emot när han sågar, och ibland med lite sågning så det kommer igenom, men oftast håller han på själv. Kommer bärande på sin verktygslåda och tar fram skruvdragare, hammare, spik, tänger, skruvmejsalar eller vad han kan behöva.

Visst behövs det hjälp för att det ska bli mer än slumpmässigt spikande – men det är verkligen med stort allvar han angriper sina byggprojekt. Jag vet allt om sånt där byggande – du kan bara fråga mig…

Just nu spelar han på bolibompawebben – han byter mellan spelen själv, spelar med musen och tangenterna, ibland behöver han hjälp men oftast inte… trodde jag skulle behöva köpa ipad eller så för att han skulle kunna få spela, men näh – mus och tangenter duger bra.

Bästa gossen!

det är min

Pippilotta har kommit på ett nytt sätt att försäkra sig om att inte gå minste om nåt… Från att säga ”den är min” om det mesta, kom för nån vecka sedan ”det är min tur”… Nu har hon utökat det till att allt är hennes:

Det är min bära

– Det är min duka

 – Det är min fryser

 – Det är min spela

 – Det är min göra eld

Ja än så länge är det inte hennes laga mat eller diska eller tvätta tyvärr – jag längtar lite…

sakta uppåt

förra vekan var inte så munter… en dag på förskolan – resten sjuka…

Det här med sjuka barn tär på ett speciellt sätt – det är extra gnälligt på dagarna med sjuka barn som inte alltid äter, är trötta, stundtals understmuerade och stuntals små och ledsna och måste sitta i knät…. Till det läggs ett frisk barn som är understiulerat. Och så en mamma som ska hantera allihp med minimal sömn – man sover inte mycket när man har spybarn eller feberbarn…

Domen på vårdcentralen var öroninflamtion -antibiotika  och hostmedicin.

Nu har vi sakta klättrat uppåt. Barnen är friska, men mamman är slut som artist. Samtidigt har vi varit sociala – men det har varit med en ganska trött pippigullmamma… Pulkaåkning två gånger – till allas glädje – och lite mello i det lugna… Nu är jag vaken en lite stund efter maratonläggning – men stupar nog i säng snarast!

Serverat 40 – perfekta nödmaten – pannkakor 112

En  kväll som inte började bra – två hysteriska barn från hämtning till långt efter middag. Att skala potatis, steka torsk och göra svampragu var inte att tänka på – det fick bli en av våra nödrätter… Inte Carbonara men nödpannkakor enligt receptet 1 -1-2…. Lätta att lyckas med…

112 Pannkakor

1 ägg – 1 dl mjöl – 2 dl mjölk – lite salt

pappa

Pippilotta pratar mycket om pappa. I alla böcker pratar hon om det ”miffy pappa”, ”pippi pappa”  alla män i böcker är pappa, ”diiiri pappa – näe diiiri inte pappa”. Vi går igenom alla kompisar som inte har pappa. Men pappa kommer tillbaka. Inte för att hon saknar pappa – hon kan ju prata om vad som helst som hon ser – men män är ju närvarande i böcker och på tv – ofta i egenskap av pappa – så det återkommer ofta. Vi pratar om att vi inte har nån pappa, att mamma fick hjälp på klinik av en donatorpappa.

Det är ovant. Inte sorgligt, inget hon saknar – men Gullgossen har inte pratat om ”pappa” på det sättet. Han pratade inte på det sättet i den åldern.

Han har alltid vetat det, precis som hon alltid vetat, men han påpekar inte allt han ser på det sättet som hon gör.
Gullgossen har däremot frågat (och det är lite jobigare) Varför hittade du ingen so ville vara pappa?  och mitt svar Jag hittade ingen att älska som kunde vara pappa, jag tror det finns många som vill vara pappa åt er känns tomt. Varför hittade du ingen? Ja om jag visste det!

Det känns inte som han saknar en pappa – det är bara en följdfråga på våra diskussioner. Pratar vi om det så säger han att vår lilla familj är jag , mamma och Pippilotta och vår stora familj är mormor och morfar och kusinerna… och pratar vi om pappa lite mer allvarligt så säger han alltid att det är morfar som är vår pappa.

Ja de verkar inte sakna en pappa men min attityd är att aldrig ducka – jag tar upp ämnet själv ibland (ur aspekten att vi inte  har någon pappa precis som xxx) och de tar upp det själva ibland – fast mer slumpmässigt och om jag tänker efter är det Pippilotta som tar upp det på samma sätt som hon tar upp vad som helst som hon ser (undulat, motorcykel, stol, tröja, pappa) – Gullgossen kommer nog mest med följdfrågor när ämnet ändå är uppe. Han har aldrig tagit upp ämnet själv.

Rörigt inlägg.. men det är jag som hakar upp mig mer än de gör på ämnet och jag tar alltid tag i det när det kommer upp. Men jag känner att det är rätt väg. Aldrig ducka.