Lite mer spännande än jag tänkt mig

Många små företeelser i vardagen har gett oss lite mer upptäckarlusta: Slut på nattamning gör mig piggare, kallt väder gör att vii är inne mer än vi borde, Gullgossen blir lite rastlös av att inget händer, jag inser att jag ska ta vara på den här lediga tiden, Pippilotta är ganska stor nu och lätt att ha med sig, en två-och-ett-halvt-åring är verkligen intresserad av saker (iallafall  min…) och att jag vill se och utnyttja Stockholms utbud av intressanta saker.

Ja så idag bestämde jag att det var dags för ett av de få måndagsöppna nöjena på stan – Sjöhistoriska… Det var kul. Kul med båtar tycker Gullgossen – lätt att ta sig fram med vagn, OK fik och ett bra lekrum. We like.

När vi var i lekrummet gick brandlarmet. Och en röst meddelade gång på gång att museet skulle utrymmas lugnt. Vi lämnade vagnen på källarplan och gick upp.Jag var lugn som en filbunke – och frågade om jag kunde hämta kläderna som vi låst in. Jo då – det kunde jag – det var bara bränt bröd i köket som satt igång alarmet.

På väg till vårt klädskåp kände jag att jag var nära att börja gråta – tydligen hade jag inte varit så lugn innan – för när allvaret släppte, insåg jag just hur allvarligt det kunde vara…

Hur som helst – spännnde var det! Brandbil och stegbil utanför, riktiga brandmän som knallade omkring – och en evinnerlig tur att vi fick hämta jackorna – brrr så kallt det varit annars.

Intresserad Gosse kollar in brandbilen på behörigt avstånd

Vi avslutade vår utflykt med fika i kaknästornet – jag hade via känningar fått möjlighet att åka upp gratis. Det var bra att få bryta spänningen med nåt annat…

Pippilotta känner sig hemma i Kaknästornet och tar av sig skorna.

Fika på toppen av Kaknäs...

 

När vi pratade om museet nu på kvällen, ville Gullgossen mest prata om det rostade brända brödet och stegbilen. Men det var läskigt – så han var tvungen att lämna sin matplats och sitt i mitt knä. När han skulle lägga sig ville han ligga i min säng. Kanske en slump,  det händer kanske en gång i månaden, men det kändes som det kunde hänga ihop…

skärpning?

Man kunde ju tro att den som leker-storkok-och-basunerar-ut-icke-efterfrågade-och-ganska-mediokra-mattips-med-en-inbillad-tro-på-sig-själv-som-mästerkock, lagade mat till sin 8-månaders dotter… Men… Pippilotta äter burkmat. Och dyr-gröt.

Vi hade kvar dillköttsrester igår – som jag sköljde nog i vatten så bara köttet fanns kvar. Det mixade jag idag med smör, mellangrädde, vatten, potatis och lite lite kokta morötter… det vr ju gott! så after dagens middag blir det lax-potatis-morötter-spenat-mix att frysa in.

Fasiken – nu gäller det! Imorgon ska jag prova göra gröt på krossat havregryn till henne…

Hejja hjärnan

Har ett litet litet centralt fackligt uppdrag kvar (har varit mer aktiv förr), och idag var det dags för ett 2-timmars brainstorming-möte. Pippilotta och jag drog till stan medans Gullgossen stannade hos mormor och morfar.

I drygt två timmar pratade vi, brainstormade och var VIKTIGA. Inte ett ord om barn, bajs, feber, hosta, amning eller nåt annat relaterat till mitt vardagsliv. Pippilotta var exemplarisk – lekte och roade sig själv! Å vad skönt att känna att jag kan! Jag var bara ringrostig i några minuter sedan visade hjärnan i stort sett samma brainstorming-kompetens som den brukade. *glädje*

Vem trodde han var dum och fattig?

Ingvar Kamprad har tydligen tjänat pengaroch smart är han också .

Personligen har jag alltid beundrat hur allt liksom blir smartare och smartare på IKEA – hur man nästan alltid tänkt på allt. Och jag har ofta tänkt att de måste tjäna mycket pengar – och tyckt det är OK.

Grattis Ingvar, varsågod och framförallt tack! Tack för alla skattepengar som ditt företag bidrar med. Tack för det uppsving ett IKEA kan bli för en kommun. Haparande är ett strålande exempel. Framförallt – tack för att jag får komma till IKEA och äta,, handla och titta mig omkring.