Många små företeelser i vardagen har gett oss lite mer upptäckarlusta: Slut på nattamning gör mig piggare, kallt väder gör att vii är inne mer än vi borde, Gullgossen blir lite rastlös av att inget händer, jag inser att jag ska ta vara på den här lediga tiden, Pippilotta är ganska stor nu och lätt att ha med sig, en två-och-ett-halvt-åring är verkligen intresserad av saker (iallafall min…) och att jag vill se och utnyttja Stockholms utbud av intressanta saker.
Ja så idag bestämde jag att det var dags för ett av de få måndagsöppna nöjena på stan – Sjöhistoriska… Det var kul. Kul med båtar tycker Gullgossen – lätt att ta sig fram med vagn, OK fik och ett bra lekrum. We like.
När vi var i lekrummet gick brandlarmet. Och en röst meddelade gång på gång att museet skulle utrymmas lugnt. Vi lämnade vagnen på källarplan och gick upp.Jag var lugn som en filbunke – och frågade om jag kunde hämta kläderna som vi låst in. Jo då – det kunde jag – det var bara bränt bröd i köket som satt igång alarmet.
På väg till vårt klädskåp kände jag att jag var nära att börja gråta – tydligen hade jag inte varit så lugn innan – för när allvaret släppte, insåg jag just hur allvarligt det kunde vara…
Hur som helst – spännnde var det! Brandbil och stegbil utanför, riktiga brandmän som knallade omkring – och en evinnerlig tur att vi fick hämta jackorna – brrr så kallt det varit annars.
Intresserad Gosse kollar in brandbilen på behörigt avstånd
Vi avslutade vår utflykt med fika i kaknästornet – jag hade via känningar fått möjlighet att åka upp gratis. Det var bra att få bryta spänningen med nåt annat…
Pippilotta känner sig hemma i Kaknästornet och tar av sig skorna.
Fika på toppen av Kaknäs...
När vi pratade om museet nu på kvällen, ville Gullgossen mest prata om det rostade brända brödet och stegbilen. Men det var läskigt – så han var tvungen att lämna sin matplats och sitt i mitt knä. När han skulle lägga sig ville han ligga i min säng. Kanske en slump, det händer kanske en gång i månaden, men det kändes som det kunde hänga ihop…
Vi har precis nu sett utflykten på mammans födelsedag – familjen har klättrat upp i två träd och tittar ner på picnic-korgen på marken. Madicken klättrar ner och hämtar den, och flickorna börjar äta mackorna. Hennes reaktion är ”Vad orättvist – det är ju min födelsedag” – lite gnälligt. Jag vet inte – men det är nåt irriterande själviskt och offeraktigt med henne ibland. Tänk att hon kunnat få så framåt ungar! Ja i vissa scener är hon inte så, men, nä jag gillar nog Emils mamma bättre…
