Jag har marinerat detta inlägg ett par dagar… var på fest i lördags och inom mig lever två versioner av kvällen. Det var roligt, men inte perfekt. Och jag vänder hit och dit på det – var vinglaset halvtomt eller halvfullt?
Kompisgänget från studietiden strålade samman i Stockholm för en (nästan) barnfri helg tillsammans. Det är runt 20 år sedan vi lärde känna varandra och vi har alltid roligt tillsammans – skratt och allvar blandas.
Tjejerna träffades redan på dagen och lunchade med vin på stan. Gullgossen och jag dök upp när de kom hem till kvällens mingel-, middags- och sov-plats.
Det var så roligt att träffas. Maten var god. Men på något sätt blev jag lite irriterad – så där man blir om man har en liten liten sten i skon – inte så att man måste stanna och ta ut den men ändå kan man inte sluta tänka på den.
När vi kom stod fyra ”tjejer” (hrm alla 40+) och vänatde i den trånga hallen. Kram till hela välkomstkommitén! Sedan skulle ALLA fyra hälsa på Gullgossen. Intensivt. Fråga nåt, göra någon barn-rolig grej eller klappa på honom. Gullgossen gillar vuxna – men kanske inte att bli överfallen av fyra kvinnor på en gång – han behöver lite tid att vänja sig. Snart hade han och tåg-suss valt varandra till favoriter. De lekte hela kvällen (hon är 45+, gift och frivilligt barnlös), dansade till melodifestivalsmusiken och skålade glatt.
Senare var Gullgossen uppe i högvarv – efter nio hade han fortfarande ingen lust att sova, men avslöjade sin trötthet genom att snubbla och vara gnällig. Så efter en ofarlig duns ner i mattan gräääääääääääääääät han och satt i mammas knä. Jag frågade honom om vi skulle gå och sova – NÄÄÄÄ – eller om vi skulle åka hem med bilen – NÄÄÄÄÄ- ett sätt att bryta hans gråt så han skulle slappna av och kunna somna i min famn. Då skulle fem av sex (två ”tjejer” hade tillkommit) ge goda råd – ”låt honom sitta, han somnar snart”, ”han är bara övertrött” osv. Gullgossen fattar när man pratar om honom. Han märkte att han var i centrum av allas uppmärksamhet – hur ska man då kunna slappna av? Jag kände hur jag nästan kokade – alla dessa 5 har barn i åldrarna 5 till 14 – 3 st är 3 barnsmammor och 2 är 2-barnsmammor – och ändå hade de ingen känsla. Jag sa till – om han slipper vara i centrum så somnar han nog – och mycket riktigt – det tog inte ens en minut för honom att lugna ner sig och somna.
Jag blir som en lejoninna. Jag ska försvara min avkomma. Rädda honom från allt ont. I brist på ”ont” så reagerar jag på småsaker. Han behöver inte försvaras mot väninnor som vill tycka om honom och bry sig om honom. Det räcker med att säga att han kan vara lite blyg i början när det blir mycket uppståndelse. Men jag reagerar instinktivt med försvar!
När vi åkte hem – EFTER MIDNATT (! ! !) – så hade jag haft flera timmar med tjejerna och en sovande Gullgosse i rummet bredvid. Trots att det varit skoj så lämnade jag festen med en bismak – fortfarade rusade försvars-känslor omkrig – och kanske var de blandade med en irritation av att ha misstänkt att de trodde att jag inte förstod min egen son när alla i kör var tvugna att tala om för mig det uppenbara – att Gullgossen var övertrött och att han skulle tuppa av vilken sekund som helst.
Ur den synvinkeln var glaset halvtomt. Men samtidigt visste jag innerst inne att det var halvfullt – att jag bara överreagerat på ingenting. Helt fullt var det ändå inte – för nu – i 35:e veckan så har jag tröttnat på att se på när andra dricker vin. JAG VILL OCKSÅ SMAKA.
Men nu har jag blivit helt säker på att det var halvfullt, kanske nästan fullt. I vår obligatoriska ”tack-för-helgen”-mailning, blev jag glad när en av de gulligste men också mest ”påiga” (=största hotet) berömde Gullgossen för att han var så perfekt, och skrev att hon tyckte att han och jsg hade en nära och fin relation och att jag var en mycket bra mammma -och att allt skulle bli ännu underbarare med två barn.
Så lätt går man från halvtomt till halvfullt. Jag tvivlar inte på oss – Gullgossen och mig. Vi har ett underbart liv tillsammans. Jag är den bästa mamman för honom och han är den bästa sonen för mig. Och glad blir jag när någon ser det! Försvarställningen tror jag handlar mer om att jag inte vill att någon slentrianmässigt ska förutsätta att Gullgossen har ett ofullkomligt liv som inte har en pappa. Att jag vill skydda honom från oönskat medlidande. Han har ett underbart liv med massor av kärlek runt sig. Våra glas är ÖVERFULLA!!! Läs mer →
