1 week down, 5 years to go

Ja nu kan Gullgossen dagis. Nästan.

Imorse när vi kom dit visade han stolt och glatt upp vägen in från parkeringen, via soffan där vi tar av skorna och in på avdelningen. Väl inne är han glad och pekar upphetsat på förknarna, barnen och leksakerna. När han fattade att jag skulle gå bev han ledsen. Tydligen är han inte ledsen så länge, och han är egentligen inte ledsen utan ARG för att jag inte är kvar.

Han blir jättetrött vid halvelva och sedan äter han inte klockan 11. Jag tror att det är lite för att han är snuvig – han har inte ätit så bra hemma heller… får mycket välling. Han somnar bra på madrassen – han är arg i 2 min men sedan…

När han kommer på att jag är borta går han till dörren/grinden, vinkar hejdå och säger brrrr (jag åkte med bilen). (och är arg/ledsen)

Hur känner jag? Jag tror att han trivs stundtals men saknar mamma… Jag tror det kommer att bli bra men han är inte klar med inskolningen. Jag har inte hunnit sakna honom de här två dagarna – har haft fullt upp med fixning hemma – men jag tänker på honom, funderar på hur han har det. Och ringer och frågar. Jag vill att han ska älska att vara där. Om jag frågar om han varit på dagis eller säger att vi ska dit så gör han sitt sandlåde-tecken och ser glad ut. Så han vet vad det är och gillar det. Men MAMMA SKA JU VARA MED!

Det här har varit en konstig och jobbig vecka, men också spännande – att se Gullgosen – min älskade lilla Gullgose – vara en stor gosse som klarar sig själv. Vemodigt att vår tid tillsammans nu ska minskas med massa timmar varje dag. Jag är så stolt över min gosse, som fixar sin nya värld, som kämpar på med att försöka gå, och som lyckas få fröknarna att förstå hans låååånga ljud- och tecken-utläggningar om världen runt sig. Som skrattar och ler och lär ig nya saker hela tiden – och som inte kompromissar utan säger vad han vill (men inte alltid får som han vill…).

nere för räkning….

Gullgossen sover redan nu, vid sextiden. Lite varm, snuvig och hostig. Inte feber men varm. Dagisbacillerna har anlänt och jag ångrar de mackor och banan-bitar jag åt upp när han lämnade dem halvätna… i mig vandrar nu samma smitta – ingen handsprit i världen kan ju skydda en så vårdslös mamma…

Första dagen själv har gått bra. På förmiddagen gick det bra – han var trött vid lunch och åt nästan inget, somnade på madrassen (! ! !) efter lite gråt, efter en dryg timmes sömn var han glad men sedan, när de andra barnen paratde om mamma kom han på…. MAMMAAAAAAA! Men då hade de gått ut och distraherat honom och allt blev bra igen.

Gullgossen har klarat sin första dag på ”jobbet” galant – lite tårar men mest bra. Och att han inte åt kan bero på att han är slemmig i halsen och då är det inte så roligt att äta…

Min stora gosse!!!

3:e dagen

Om man ska se på det objektivt så är dagis perfekt för Gullgossen. Han gillar att pilla med alla leksaker, han blir stimulerad av de större barnen och gillar det, han gillar alla utesaker och ställen på den stora gården – trots att hans nya tecken för sandlådan är att säga uuäääh, sticka ut tungan och dra handflatan över den – äta sand… Faktiskt måste jag säga att småbarnsavdelningen med 10 barn är alldeles lagom för honom – rätt leksaker och stimulans, och inte så stojig.

Allt skulle alltså vara bra om bara mamma jobbade där! Han har varit mycket med fröknarna idag, och en liten del av tiden har jag varit i personalrummet. men då var han tydligen mer eller mindre ledsen hela tiden, pekade på dörren och vinkade hejdå samtidigt som han grät efter mamma. Jag är egenlitgen inte så orolig för det – han kommer förhoppningsvis att känna sig mer och mer trygg utan mig där, för han är gärna med fröknarna om jag bara finns någonstans nära.

Sova middag är en annan grej. Men nu har vi kommit överens om att de ska gå ute med honom i vagnen2-3 minuter så somnar han och inte plåga honom med madrassen. Han har inte någon trygghets-grej (nalle, napp, filt) men jag ska försöka se om vi kan skapa något som får honom lugn, kanske sova på ett fårskinn i vagnen och sedan flytta det till madrassen?

Imorgon ska jag lämna honom och sedan gå hem. De har lovat att ringa om det inte går bra… han ska vara där själv mellan 9 och 13.30… jag kan inte ens sätta mig in i hur det känns. Jag vet att han kommer att gråta när jag går. Men kanske kan han bli tröstad med rutchkana, samling och utelekar.

Det känns skönt att mitt i all separationsångest och rädsla för att han ska vara ledsen, så känner jag mig trygg med avdelningen, fröknarna och verksamheten. Men lilla gossen – ska han klara sig själv nu??? och lila mamma – ska hon klara sig utan honom och ska hon klara av ett JOBB!!!

Tårarna sprutade…

…på Gullgossen när han skulle sova på madrassen. Han var övertrött, hade inte kunnat koncentrera sig på lunchen och ville inte sova där. Han grät. Och grät. Och det blev värre och värre. Jag satt upp och kramade honom och vaggade honom och han skrek och grät. Och jag grät.

Bara en gång tidigare i livet har han varit så ledsen. Det var första natten utan nattamning.

När han somnat var jag tvungen att gå ut och gråta lite mer. Lilla gossen, så ledsen!

Annars har dagen egentligen gått väldigt bra. Han gillar allt på dagis (utom att ha haklapp och att somna) och har varit med fröknarna lite mer idag – och jag har hållit mig undan lite.

Det som fortfarande ororar mig är hans beroende av andra för att kunna förflytta sig. Att han måste bli ledsen/frustrerad för att någon ska komma och hjälpa honom ta sig från sandlådan till gungan. Han har båda idag och igår velat öva sig på att gå när vi kommit hem – långa promenader mellan mig och olika bord, fåtöljer mm. Han kan gå, men har svårt att komma igång ibland. Hoppas att det löser sig snart – så han kan klara sig själv lite mer.

Jag tror att han kommer trivas där på dagarna, bara han kan koncentrera sig på att äta när det är mat och lära sig somna på madrassen. Men dagarna är långa. Så han måste hämtas så fort som möjligt! Hans mamma kommer inte klara det så bra…

På besök i verkligheten

JA det var väl bra. Att vara på besök på dagis. Svårt att tro att jag ska lämna honom där. Varje dag. Hela dagarna.

Vi kom vid 10. Vid 11 var jag redan helt slut.

Det jag är mest orolig för är att en Gullgosse som inte kan gå (han tar sig runt inne med att gå mellan möbler) ska bli lämnad och inte få ut så mycket av utelekarna. Ena dagisfröken (förskolepedagogen) fattade inte riktigt min oro och sa ”vi är vana med barn som inte går – han lär sig snart”. Fattar väl jag med men ÄNDÅ! Så jag pratade med hans andra fröken (min favvo) sa som det var ”kan du inte se om du och han kan gå iväg utan mig, så jag ser att det går, annars kan jag inte sova inatt”. Så då gjorde hon det – han gick med – och jag gömde mig bakom en lekstuga och iaktog dem. Efter ett tag gick jag fram och satte mig bredvid henne och pratade och sedan gick vi alla tre vidare, Gullgossen höll hennes hand. Det kändes skönt.

Hur ska man sammanfatta helheten?

  • Det var inte så stojigt som jag hade trott att det skulle vara. Det var ganska lugnt och långsamt på något sätt.
  • Soppa till lunch var ingen hit. Han vill inte ha haklapp. Och han kunde inte koncentrera sig – en alfabetstavla med en bild för varje bokstav satt på väggen mitt emot honom. Så han hade fullt upp med att berätta alla bilderna (hoho uggla, th th th tåg, smack anka. ääää häst, grrrr tiger osv). Men macka och nektarin fick han i sig iallafall.
  • Sovstund – hur ska han någonsin kunna somna på en madrass på golvet? Inte gick det idag iallafall. Han bara studsade upp, pekade, pratade, gnällde och grät. Så vi gick ut med vagnen.. men imorgon ska han sova på madrass… hrm…
  • Pedagogerna verkar inte leka med barnen. Eller jag vet inte. De läser för dem. Och sitter kanske med i sandlådan, men mycket så övervakade de uteleken. Men just när de är ute så är det väl så. Inne ritar man och bygger klossar och leker, men ute är det mer ”fria aktiviteter”.
  • Han gillar barnen. Och älskar gården. Och gillade leksakerna inomhus (tågbana, spis, tutsaker)..

Summa sumarum – ja det var väl kul att hälsa på där. Men ska han vara där alla dagar? Det är inte dåligt. Alls. Men det är inte som hemma. Suck. Kommer de att SE honom? och HJÄLPA honom att ta sig fram?

Känner mig liten nu – osäker på om det är rätt att ha honom där. Eller egentigen inte osäker, för jag tror att dagis är bra för barn och att det är ett bra dagis, men jag känner mig lite olustig inför tanken på att han ska vara en i en hög av barn, att de inte ska veta vad han pratar om när han berättar saker hela tiden. Att de inte ska bekräfta hans diskussionsinlägg, så att han känner att han ska fortsätta berätta… och utvecklas. Min stora lilla Gullgosse. Dagiskillen.

spänd och nervös,

men kanske framförallt vemodig.

Imorgon går Gullgossen och jag in i en ny fas. Fasen när vi ska vara ifrån varandra. Han ska gå på dagis och jag ska jobba.

Det är slut på vår 100%-iga samvaro. Vi ska vara för oss själva flera timmar om dagen! ! !

Den här tiden har varit så bra och så spännande – tänk att jag fick bli mamma till världens bästa Gullgosse – få pussar och kramar av honom varje dag, få leka och busa med honom och få vara med när han utvecklas – och få ha honom som centrum i min värld! Att det var just precis HAN och att han är så himla bra!!! Visst är det en lyx att vi fått vara hemma i nästan 15 månader, men just nu känns det som det var för kort tid!

För att skingra vemodet, nervositeten och spänningen har jag reagerat som jag ska på anställningsintervju. Eller vi båda faktiskt. Jag har planerat vad vi ska ha på oss, lagomt fint men ändå ledigt och lekvänligt. Samtidigt ska vi ha regnkläder och ombyten. Ska han ha moccasiner eller strumpor med halk-pluppar? Han får ta med både ock – och ha strumporna på sig när han kommer… Ska jag ha strumpor? Eller kan en mamma vara barfota? Nej jag får nog ha strumpor…

Samtidigt ställer jag in mig på sjukdomarna. Jag är säker på att vi kommer få svin-influensan inom 1-2 veckor. Storasyskonen har börjat skolan förra veckan och börjat sprida smittan, så nästa vecka kommer den till dagis med småsykonen… Suck. Ska handla handsprit till mormor och morfar imorgon – själva har vi spritat oss sporadiskt ett tag. Nu blir det att sprita sig konstant för att begränsa smittan till mig och Gullgossen om det går!

Jag känner när jag skriver att jag absilut inte har tagit in hur vemodigt och ledsamt det är – att Gullgossens första fas i livet är över – mitt roligaste och mest spännande år hittills!

storhandling!

Tvärtemot den rådande generalla uppfattningen om att storhandling sparar pengar har en del nya rön om att handla bara det man behöver saluförts i ”mat-klimat-ekonomi-debatten”. När man storhandlar köper man storpack och faller för olika ”köp många och betala för inte fullt så många” – och om man inte tömmer skåpen så har man bundit kapital i felaktiga saker.

Storhandla när det gäller Gullgossar ska man nog också akta sig för. Alltså – jag menar inte att man ska handla Gullgossar på löpande band – det finns en och han är min – jag pratar om att storhandla saker till Gullgossen. Utomhuskläder för att vara exakt.

I våras köpte vi begagande regnkläder. Och fyndade 2 (!) vinteroveraller (92 o 98), ett par vinter-termobyxor (92) och 2 st vinterjackor (98 o 104) på Polarn.

I vi-ska-börja-på-dagis-panik handlade jag regnställ i stl 92 igår. För att sedan på BVC-besöket få reda på att Gullgossen kommer inte växa sig till 92 så snabbt – 86 borde vara hans overallstorlek… Dvs – av alla ovan nämnde kläder så är det egentligen bara de begagnade galonisarna som han kan ha den här vintern!

Snabbt kunde det åtegärdas genom att Knasluvans mamma och jag hetsade varandra att köpa varsin Diriksson-overall i stl 80 till gossarna. Som ett litet impulsköp när vi var och köpte höstskor imorse. Sedan svängde vi in i en barnaffär, av en slump. Och där reade de ett regnställ som Knasluve-mamman kollat in. Så vips impuls-storhanddlade jag det.

Så just nu har Gullgossen 3 st regnställ, 3 st vinteroveraller, 2 st vinter jackor och 1 par termobyxor.

Knasluvans mamma har som tur var kollat att våra impulsköpta 80-overaller är lika långa som de fyndade 92-overaller. Så 92:an får det bli!
En overall kan jag lämna tillbaka. Och ett regnställ. Och kvar i skafferiet får 1 overall och 2 vinterjackor ligga och vänta på framtida vintrar…

Storhandling är bra i teorin men kanske inte alltid i praktiken!

to be or not to be

Vad ska hända med Gullgossens mamma? Ja alltså inte med MIG egentligen, men med bloggen?

Jag hade sagt till mig själv att när Gullgossen blir stor och börjar dagis, då! Då går vi in i en ny fas, och hansvärld kommer att vara mer som vem som helst – en kille på dagis – och kanske ska hans liv inte hängas ut på internet???

Innehållet har blivit mer och mer vardagslikt, en sådan där blogg som jag ibland kan tycka är alldeles för tråååååååååååååkig. Men för mig fyller den fortafarande sitt syfte.

Vad behöver jag den till?

  • snapshot – ögonblicksbilder från vår vardag, med och utan foton
  • minnesanteckningar om Gullgossens utveckling – att befästa den och kunna återvända och se när han gjorde vad
  • ett sätt att reflektera när dagen är slut
  • lite mysigt att hålla på och spännande att fundera på om någon läser och följer världens bästa Gullgossen och en alldeles vanlig Gullgosses-mamma…

Men vad jag kommit på att bloggen kanske är mest av allt är ett ställe att spegla min glädje och stolthet över Gullgossen. Jag har många att dela honom med – mormor, morfar och hans moster och kusiner. Men ändå. När jag är ensam med honom känns det skönt att ha ett ställe där jag kan ösa ur mig mitt olidlia, sliskiga, mamma-orienterade, oförställda skryt om honom. Så där underbart självcentrerat – verkligen verkligen verkligen vara stolt som en tupp!

Tål att tänkas på! (kanske någon som läser har någon åsikt?)

Hitills inga missar…

Gullgossen uppmärksammar allt i konversationen och har nu lagt på långa haranger som inlägg i diskussionen.

Om jag berättar att vi cyklat, så säger han brrr (cykel har hjul), klappar sig på huvudet (man har hjälm på sig) och sedan pekar han ut mot gården där cykeln står.
Numer pekar han på blöjan om han kissat, frågar jag då om vi ska byta så pekar han först på mattan där vi brukar byta, sedan på tvättstugan där jag ska hämta blöjan och sist på soppåsen i köket. När han förklarat hur det ska gå till kan han ta mig i handen och vi går och hämtar blöjan. När den är bytt tar han den i ena handen och mig i andra och går och slänger den. Om jag låter den ligga kvar blir han upprörd – den ska ju slängas.
Så här gjorde han inte förra veckan. Då pekade han på blöjan om man frågade om han bajsat. Punkt.

Satt precis och tänkte på hur skönt det var att Gullgossen var hemma förra veckan, den då han tydligt blivit sekvensiell. Att han inte var på dagis utan hann med det innan. Så slog det mig – jag har varit med på allt. Inte missat nåt hittills. Hans utveckling har skett inom 2-3 meter från mig (en som inte går och knappt hasar sig fram är alltid nära) – nu ska den ske på dagis – med mig låååångt borta.

Jag har vetat det. Men jag har inte tänkt på det. Jag har mest tänkt på saker som om han skulle trivas, om han skulle gilla de andra barnen, om det kommer bli jobbigt att han inte går, hoppats att personlen ska vara bra.

Efter att ha nojjat om hur han ska ha det på dagis verkar jag nu ha kommit till att redan sakna honom. Och alla de nya roliga saker han lär sig hela tiden… JAG VILL INTE MISSA NÅGOT!!!!

Nedräkning – vardag om en vecka….

Snart ska vi lära oss något nytt. Vardag. Har aldrig varit någotfavorit ord ”vardag” men nu känns det som ett hot nästan!

Vi njuter av våra sista dagar tillsammansdagar…. Eller snarare – jag njuter, Gullgossen vet inte att han ska njuta – men han verkar njuta av livet mest hela tiden så det funkar nog ändå.

Jag skulle kunna skriva uppsatser om hur underbar han är just nu (utom några korta gnälliga perioder varje dag). Han är busig, charmig, supersöt och som en kompis. Han berättar (med ljud och gester) om allt och visar vad vi ska göra och ur saker hänger ihop… Han är sååååååå bra!!!

Gullgossen blows my mind! no 538

Ibland är han charmigare och gulligare än annars.
Ikväll var han det – och tur var ju det för imorse var han en pestråtta! Efter shopping (stövlar till honom, snygg regnkappa till mamma) sov han sig till charmunge – och vi har haft en mysig dag på landet. Slutade med att han låg och log i sängen medans han somnade med en hand ärleksfullt kupad över min haka. En sådan Gullgosse borde alla ha – man kan bli salig av mindre!

VARNING – mer av ett dagboksinlägg för mamma än rolig händelse för läsare….

Han bubblar på. Har mycket att berätta – och har idag gjort nåt nytt. Han kopplar ihop en bild med en händelse i verkligheten.

Innan har han beskrivit sammanhängande händelser som att han när han slagit sig, visar hur det gått till och var han har ont.
Idag, när jag pratade i telefon, satt han och bläddrade i en pekbok. Vid bilden på en svan (tecknad) så började han peka på den och sedan ut genom altandörren mot sjön där vi brukar titta på svanar. Han kopplade ihop svanarna som han inte såg just då, med en teckand bild i boken. Senare var det en lägereld på TV (vi tittade inte riktigt – lekte med en skruvmejsel) men när han råkade se den började han blåsa (=varmt) och sedan peka upphetsat (och blåsa mer och mer) på spisen som jag eldade i tidigare…

Ett nytt beteende – där han inte bara visar att han vet, men han visar också hur de olika sakerna hänger ihop.

När jag tänker efter så gör han fler och fler sådaa saker – indikerar ett helt flöde av aktiviteter eller vilka saker som hänger ihop. Fast jag kanske inte märker det.

Nedräkning – 10 dagar

Snart börjar dagis. och förberedelserna är i full gång.

Varje dag pratar vi om dagis. Ytligt och snabbt – Gullgossen har inget att hänga upp ordet på.

Idag cyklade vi förbi och för att titta – men han passade på att somna precis innan vi kom dit. Imorgon ska vi försöka igen.

Gullgossen och Ville ska gå på samma avdelning. För andra gången denna vecka har de haft lek-träff… Gullgossen ler stort när han ser Ville – känns lite tryggt i en mammas lite oroliga hjärta.

Surfar på namnlapps-siten. Stryka på, knäppa på eller sy? Lite figur eller bara namn? Telefonnummer?

Regnkläder- har vi allt? Och SKOR!!! Han har ju nästan inga egna – och en massa ärvda som är för stora eller för små.

Bakom allt detta – mamma… som undrar hur det ska gå? Kommer han lära sig gå? Kommer han ha roligt med de andra barnen? Kommer JAG att ha roligt på jobbet? Ska det redan vara slut på vår roliga tid tillsammans???

Dansar och ler

Madonna i ipoden, på pendeln på väg mot centralen och RESAN.
I månader har 9 augusti hägrat vid horisonten – och nu är dagen här!
Redan nu bubblar det av frihet men också av igenkänning – jag hade glömt hur underbart det är med musik i öronen. Och snart ska jag dansa i timmar till Madonna – pirrigt roligt underbart!

Och så får jag öva mig på att Gullgossen inte är med. Han är i bästa händer – mormor, morfar och Guldlock – klart roligare sällskap än mamma!

en obestämd känsla av stress

Det är som att adrenalin pumpar lite snabbare än vanligt i min kropp. Inte snabbt, bara lite snabbare.

Det kan finnas flera anledningar men en av dem är att Gullgossen ska börja dagis om 2 veckor. Han är ju aldrig ifrån sin mamma mer än 2-3 vakna timmar – och det har han varit kasnke 2 eller 3 ggr i sitt liv. Framförallt i sin mammas mamma-liv. Det har gått JÄTTEBRA alla gånger – han har kanske gråtit lite när jag gått men sedan snabbt glömt sin mamma.

Helt akademiskt har jag tänkt att dagis är bra, alla barn (nästan) gillar dagis, han kommer må bra där. Men nu kommer jag på att jag egentligen tänkt att dagis är bra för ALLA ANDRA barn. Kanske inte för Gullgossen???? Eller hans mamma….

Tur att vi båda ska öva oss med 30 timmar från varandra när jag åker på Madonna-konsert på söndag. Dags att vänja sig av med att vara med bästaste gossen i världen 24-7.

Men han är så himla rolig och charmig och smart och bäst och söt – varför ska man inte vara med honom hela tiden????