1 week down, 5 years to go

Ja nu kan Gullgossen dagis. Nästan.

Imorse när vi kom dit visade han stolt och glatt upp vägen in från parkeringen, via soffan där vi tar av skorna och in på avdelningen. Väl inne är han glad och pekar upphetsat på förknarna, barnen och leksakerna. När han fattade att jag skulle gå bev han ledsen. Tydligen är han inte ledsen så länge, och han är egentligen inte ledsen utan ARG för att jag inte är kvar.

Han blir jättetrött vid halvelva och sedan äter han inte klockan 11. Jag tror att det är lite för att han är snuvig – han har inte ätit så bra hemma heller… får mycket välling. Han somnar bra på madrassen – han är arg i 2 min men sedan…

När han kommer på att jag är borta går han till dörren/grinden, vinkar hejdå och säger brrrr (jag åkte med bilen). (och är arg/ledsen)

Hur känner jag? Jag tror att han trivs stundtals men saknar mamma… Jag tror det kommer att bli bra men han är inte klar med inskolningen. Jag har inte hunnit sakna honom de här två dagarna – har haft fullt upp med fixning hemma – men jag tänker på honom, funderar på hur han har det. Och ringer och frågar. Jag vill att han ska älska att vara där. Om jag frågar om han varit på dagis eller säger att vi ska dit så gör han sitt sandlåde-tecken och ser glad ut. Så han vet vad det är och gillar det. Men MAMMA SKA JU VARA MED!

Det här har varit en konstig och jobbig vecka, men också spännande – att se Gullgosen – min älskade lilla Gullgose – vara en stor gosse som klarar sig själv. Vemodigt att vår tid tillsammans nu ska minskas med massa timmar varje dag. Jag är så stolt över min gosse, som fixar sin nya värld, som kämpar på med att försöka gå, och som lyckas få fröknarna att förstå hans låååånga ljud- och tecken-utläggningar om världen runt sig. Som skrattar och ler och lär ig nya saker hela tiden – och som inte kompromissar utan säger vad han vill (men inte alltid får som han vill…).

Annonser

nere för räkning….

Gullgossen sover redan nu, vid sextiden. Lite varm, snuvig och hostig. Inte feber men varm. Dagisbacillerna har anlänt och jag ångrar de mackor och banan-bitar jag åt upp när han lämnade dem halvätna… i mig vandrar nu samma smitta – ingen handsprit i världen kan ju skydda en så vårdslös mamma…

Första dagen själv har gått bra. På förmiddagen gick det bra – han var trött vid lunch och åt nästan inget, somnade på madrassen (! ! !) efter lite gråt, efter en dryg timmes sömn var han glad men sedan, när de andra barnen paratde om mamma kom han på…. MAMMAAAAAAA! Men då hade de gått ut och distraherat honom och allt blev bra igen.

Gullgossen har klarat sin första dag på ”jobbet” galant – lite tårar men mest bra. Och att han inte åt kan bero på att han är slemmig i halsen och då är det inte så roligt att äta…

Min stora gosse!!!

3:e dagen

Om man ska se på det objektivt så är dagis perfekt för Gullgossen. Han gillar att pilla med alla leksaker, han blir stimulerad av de större barnen och gillar det, han gillar alla utesaker och ställen på den stora gården – trots att hans nya tecken för sandlådan är att säga uuäääh, sticka ut tungan och dra handflatan över den – äta sand… Faktiskt måste jag säga att småbarnsavdelningen med 10 barn är alldeles lagom för honom – rätt leksaker och stimulans, och inte så stojig.

Allt skulle alltså vara bra om bara mamma jobbade där! Han har varit mycket med fröknarna idag, och en liten del av tiden har jag varit i personalrummet. men då var han tydligen mer eller mindre ledsen hela tiden, pekade på dörren och vinkade hejdå samtidigt som han grät efter mamma. Jag är egenlitgen inte så orolig för det – han kommer förhoppningsvis att känna sig mer och mer trygg utan mig där, för han är gärna med fröknarna om jag bara finns någonstans nära.

Sova middag är en annan grej. Men nu har vi kommit överens om att de ska gå ute med honom i vagnen2-3 minuter så somnar han och inte plåga honom med madrassen. Han har inte någon trygghets-grej (nalle, napp, filt) men jag ska försöka se om vi kan skapa något som får honom lugn, kanske sova på ett fårskinn i vagnen och sedan flytta det till madrassen?

Imorgon ska jag lämna honom och sedan gå hem. De har lovat att ringa om det inte går bra… han ska vara där själv mellan 9 och 13.30… jag kan inte ens sätta mig in i hur det känns. Jag vet att han kommer att gråta när jag går. Men kanske kan han bli tröstad med rutchkana, samling och utelekar.

Det känns skönt att mitt i all separationsångest och rädsla för att han ska vara ledsen, så känner jag mig trygg med avdelningen, fröknarna och verksamheten. Men lilla gossen – ska han klara sig själv nu??? och lila mamma – ska hon klara sig utan honom och ska hon klara av ett JOBB!!!

Tårarna sprutade…

…på Gullgossen när han skulle sova på madrassen. Han var övertrött, hade inte kunnat koncentrera sig på lunchen och ville inte sova där. Han grät. Och grät. Och det blev värre och värre. Jag satt upp och kramade honom och vaggade honom och han skrek och grät. Och jag grät.

Bara en gång tidigare i livet har han varit så ledsen. Det var första natten utan nattamning.

När han somnat var jag tvungen att gå ut och gråta lite mer. Lilla gossen, så ledsen!

Annars har dagen egentligen gått väldigt bra. Han gillar allt på dagis (utom att ha haklapp och att somna) och har varit med fröknarna lite mer idag – och jag har hållit mig undan lite.

Det som fortfarande ororar mig är hans beroende av andra för att kunna förflytta sig. Att han måste bli ledsen/frustrerad för att någon ska komma och hjälpa honom ta sig från sandlådan till gungan. Han har båda idag och igår velat öva sig på att gå när vi kommit hem – långa promenader mellan mig och olika bord, fåtöljer mm. Han kan gå, men har svårt att komma igång ibland. Hoppas att det löser sig snart – så han kan klara sig själv lite mer.

Jag tror att han kommer trivas där på dagarna, bara han kan koncentrera sig på att äta när det är mat och lära sig somna på madrassen. Men dagarna är långa. Så han måste hämtas så fort som möjligt! Hans mamma kommer inte klara det så bra…

På besök i verkligheten

JA det var väl bra. Att vara på besök på dagis. Svårt att tro att jag ska lämna honom där. Varje dag. Hela dagarna.

Vi kom vid 10. Vid 11 var jag redan helt slut.

Det jag är mest orolig för är att en Gullgosse som inte kan gå (han tar sig runt inne med att gå mellan möbler) ska bli lämnad och inte få ut så mycket av utelekarna. Ena dagisfröken (förskolepedagogen) fattade inte riktigt min oro och sa ”vi är vana med barn som inte går – han lär sig snart”. Fattar väl jag med men ÄNDÅ! Så jag pratade med hans andra fröken (min favvo) sa som det var ”kan du inte se om du och han kan gå iväg utan mig, så jag ser att det går, annars kan jag inte sova inatt”. Så då gjorde hon det – han gick med – och jag gömde mig bakom en lekstuga och iaktog dem. Efter ett tag gick jag fram och satte mig bredvid henne och pratade och sedan gick vi alla tre vidare, Gullgossen höll hennes hand. Det kändes skönt.

Hur ska man sammanfatta helheten?

  • Det var inte så stojigt som jag hade trott att det skulle vara. Det var ganska lugnt och långsamt på något sätt.
  • Soppa till lunch var ingen hit. Han vill inte ha haklapp. Och han kunde inte koncentrera sig – en alfabetstavla med en bild för varje bokstav satt på väggen mitt emot honom. Så han hade fullt upp med att berätta alla bilderna (hoho uggla, th th th tåg, smack anka. ääää häst, grrrr tiger osv). Men macka och nektarin fick han i sig iallafall.
  • Sovstund – hur ska han någonsin kunna somna på en madrass på golvet? Inte gick det idag iallafall. Han bara studsade upp, pekade, pratade, gnällde och grät. Så vi gick ut med vagnen.. men imorgon ska han sova på madrass… hrm…
  • Pedagogerna verkar inte leka med barnen. Eller jag vet inte. De läser för dem. Och sitter kanske med i sandlådan, men mycket så övervakade de uteleken. Men just när de är ute så är det väl så. Inne ritar man och bygger klossar och leker, men ute är det mer ”fria aktiviteter”.
  • Han gillar barnen. Och älskar gården. Och gillade leksakerna inomhus (tågbana, spis, tutsaker)..

Summa sumarum – ja det var väl kul att hälsa på där. Men ska han vara där alla dagar? Det är inte dåligt. Alls. Men det är inte som hemma. Suck. Kommer de att SE honom? och HJÄLPA honom att ta sig fram?

Känner mig liten nu – osäker på om det är rätt att ha honom där. Eller egentigen inte osäker, för jag tror att dagis är bra för barn och att det är ett bra dagis, men jag känner mig lite olustig inför tanken på att han ska vara en i en hög av barn, att de inte ska veta vad han pratar om när han berättar saker hela tiden. Att de inte ska bekräfta hans diskussionsinlägg, så att han känner att han ska fortsätta berätta… och utvecklas. Min stora lilla Gullgosse. Dagiskillen.